Josefin

Jag minns den morgonen så väl. Jag klarar knappt av att tänka på det.
Frida kom in och väckte mig och var helt skräckslagen. Och jag bara rusar upp och springer ner för trappan. Och där bara ligger du. Man känner sig så jävla hjälplös just då. Jag minns att det enda jag tänkte på att vi måste klara detta tilsammans. Jag ringde efter hjälp, och vi bara står och tittar på dig och gråter. Du ligger där helt hjälplös. Man vet inte var man ska ta vägen. Sen efter 15-20 minuter kommer dom och hämtar dig. Jag kunde inte förstå att jag skulle få vara med om något sånt här. Först pappa och sen du. Jag är alltid den som ska få vara med om allt. Varför jag? Känner mig så jävla hjälplös. Ingen förstår känslan. Ingen bryr sig speciellt mycket, dom bara säger stackars dej och sen inget mer.. För ingen annan kan förstå den känslan. Känslan av att vara helt ensam. När den personen som ska ta hand om en bara försvinner då inser man hur liten man egentligen är.
Det var samma sak med pappa. När jag kom upp dit satte mig i gräset, ochsen bara händer det. Jag bara skrek och sprang sen iväg efter hjälp. Jag kunde inte förstå att något av det ens hände. Varför händer det oss?  Jag klarar det inte. Ingen förstår mig..jag vill bara så att någon ska förstå...

Du måste bli bra igen..du måste bli samma gamla glada person igen...annars går det bara inte...

Welcome to the black parade.


Jag trodde jag hade fått lyckan tillbaka.
Men var du verkligen lyckan?
Lyckan var nog bara saknaden av att ha någon.
Du var inte den lyckan jag behövde.


I don't love you like I did yesterday.

Ta mig till lyckan.

Vet inte varför du gör såhär. Jag förstår inte hur du tänker.
Jag tog tillbaka dig. Du ska vara glad över att du har mig.
Du kan förlora mig precis när som helst. Du ska vara lycklig över det du har, men det känns som du mest klagar. Jag vet inte vad jag gör för fel. Felet är kanske att jag bara finns.
Det verkar....bara...dåligt...
Du ville ha mig, du fick mig. Men det känns som du inte bryr dig ett skit om mig.
Jag litar inte på dig. Du måste förstå att allt inte bara är mitt fel. Det är inte bara jag som gör fel.
Du bryr dig inte om mig, du vill inte vara med mej.
Jag förstår inte hur du tänker. Du tycker inte om mig verkar det som. Du bara har mig. Du ser mig bara som nått man har, inget at bry sig om. Bara något man har.
Snälla låt det bli som förr.......


Jag älskar dig ju....

Vill ha det som det var då..

Vet inte vad det är, men det är inte som det var.
Du bryr dig inte känns det som. Du ser mig bara som nått man har. Inget att bry sig om..
Så känns det ibland.
Det kanske inte är så.
Jag vet inte, men du....det känns som du undviker mig ibland..Eller nä..inte undviker..
Kan inte beskriva känslan..
Aja, det är nog inget. haha ^^
Jag är glad ändå. Jag kommer nog alltid vara posetiv i fortsättningen hoppas jag =) det är mycket bättre! haha ^^
nu orkar jag inte skriva mer =P hej svej  =)