Du måste bli bra igen.
Jag minns den morgonen så väl. Jag klarar knappt av att tänka på det.
Frida kom in och väckte mig och var helt skräckslagen. Och jag bara rusar upp och springer ner för trappan. Och där bara ligger du. Man känner sig så jävla hjälplös just då. Jag minns att det enda jag tänkte på att vi måste klara detta tilsammans. Jag ringde efter hjälp, och vi bara står och tittar på dig och gråter. Du ligger där helt hjälplös. Man vet inte var man ska ta vägen. Sen efter 15-20 minuter kommer dom och hämtar dig. Jag kunde inte förstå att jag skulle få vara med om något sånt här. Först pappa och sen du. Jag är alltid den som ska få vara med om allt. Varför jag? Känner mig så jävla hjälplös. Ingen förstår känslan. Ingen bryr sig speciellt mycket, dom bara säger stackars dej och sen inget mer.. För ingen annan kan förstå den känslan. Känslan av att vara helt ensam. När den personen som ska ta hand om en bara försvinner då inser man hur liten man egentligen är.
Det var samma sak med pappa. När jag kom upp dit satte mig i gräset, ochsen bara händer det. Jag bara skrek och sprang sen iväg efter hjälp. Jag kunde inte förstå att något av det ens hände. Varför händer det oss? Jag klarar det inte. Ingen förstår mig..jag vill bara så att någon ska förstå...
Du måste bli bra igen..du måste bli samma gamla glada person igen...annars går det bara inte...
