Josefin

I'll remember that feeling for the rest of my life.


Varje gång jag ser det, så går jag sönder. Jag går i tusen bitar. Det märks inte alls på utsidan. Ingen annan vet. Det är bara jag som vet, och bara jag som känner det. Jag vet inte om jag kan klara det, men jag måste. Om det inte går, så får jag väl leva med det. Men det känns som att jag inte betydde någonting alls för dig. Jag känner mig osynlig. Men när du väl ser mig, då känns allt bara ännu värre. Allt blir som förr, och det vill jag inte att det ska bli, för enligt dig kommer det aldrig bli som det var. Jag hoppas jag ska klara av allting sen i mars. Det kanske är bra för oss. Eller så blir det helt tvärtom. Men det känns som att jag går och hoppas på att något ska hända, som aldrig kommer att hända. Du ändrade dig en gång, så varför inte två? Jag hoppas hela tiden, hoppet är det sista som kommer lämna mig. Och när det väl lämnar mig, då vet jag inte vad jag ska göra. Jag vill bara att allt ska bli som det var.. jag saknar dig, jag saknar allt. Alla helger vi var tillsammans, alla lov..
Aja, allting kommer nog lösa sig tillslut.. även om det kanske tar 1 år för det att lösa sig, så kommer det i alla fall att lösa sig..hoppas jag..