Josefin

Snart är allt slut, det känns så.. overkligt. Som att det är något som inte händer mig. Det går liksom inte att föreställa sig att snart kanske man aldrig ser den personen mer. Men på något sätt ändå, så är det bra. Man får börja om på nytt. Det är lite bra, men ändå dåligt samtidigt. Hade gärna gått ett år till. Men men.. man kan inte stanna tiden. Imorgon är det redan fredag igen, ska klippas då. Sen bär det av till torp. Hoppas bara att det är liiiiiiiite svalare ute än vad det var idag. Man dör ju nästan, och om det är såhär varmt imorgon så tänker jag bannemej vara cool och skippa gympan, jag klarar inte av att ha det i denna värmen. Inte så fräsch om man ska in till stan sen heller. Så nä, det skiter jag nog i. Får ändå inte högre betyg inte idrott.

Känns som att, det ändå är något. Eller så är det bara vad jag vill tro.